Att se det viktiga

 Att se det viktiga

"Om du skriver det du har upplevt och hur du reagerar på det så skriver du en krönika. Det är en av de roligaste, mest lärorika och mest kreativa textformerna att skriva."

Det låter käckt men min hjärna levererar inga användbara idéer eller åsikter för tillfället. Kanske 

i morgon, tänker jag. Men dagarna går och ingenting känns speciellt angeläget eller lockande. Om jag ska vara helt ärlig är jag lite trött på det eviga tyckande om allt möjligt.

Igår försvann min internetuppkoppling. Modemets röda lampa lyste rött hela dagen. Det uppstod en tomhet. En paus, ett vacuum. Jag kände mig verkligen bortkopplad. Det blev tydligt hur mina vanor förändrades under åren med internet utan att jag märkte det. Nåväl, det är vad det är. Istället för att stirra på skärmen hann jag läsa en fjärdedel av en bok som låg på bordet i flera veckor. Satans skit av Malin Haawind. Läsvärd. Får jag lov att återkomma till den en annan gång?

Idag tittar solen fram. Jag tar på mina trädgårdshandskar och går ut. Jag gräver, krattar och beskär. Mycket att göra i trädgården på våren. Jag blir glad när jag ser den gula fjärilen fladdra förbi. Grannens gråa katt kommer från ingenstans och hoppar upp i luften som en basketspelare och träffar fjärilen med sin tass. Fjärilen faller ner till marken. Katten hoppar efter den i en båge och landar i rabatten under buskpionen. Det som är leken för en blir döden för den andre.

Jag greppar sekatören för att beskära syrenbusken när telefonen plingar. Ett sms från grannen på andra sidan gatan som meddelar att hon är på väg hem från sjukhuset. Hon blev inlagd för en månad sedan och spenderade både påsken och sin sjuttionionde födelsedagen där. Taxin bromsar in och hon stiger ur. Hennes högra öga är ihopsytt med ett stygn i mitten.

–Vad har hänt? 

–De har opererat bort ögat igår, säger hon. Jag ser inget, det är bara svart. Som tur ser jag fortfarande med det andra. Just nu är det enklast att bara titta rakt fram annars gör det ont. Min son kommer att handla åt mig på eftermiddag så jag behöver ingen hjälp.

Jag blir chockad. Det framkommer att ett långvarigt bruk av kontaktlinser orsakade en svampinfektion som spred sig till hornhinnan och ögat kunde inte räddas.

Nästa dag när jag är hemma täcker jag ibland med handflatan för ena ögat och försöker föreställa mig hur det känns. Overkligt. Tacksamheten för allt som fungerar väl i mitt liv dominerar sinnesstämningen. Det finns inga garantier. Livet gör som det vill med oss och vi gör vad vi kan med livet.

Thucydides i det antika Grekland sade: "De modigaste är säkert de som har den klaraste visionen av vad som ligger framför dem, både ära och fara, och som ändå går ut för att möta den."

Bra sagt. Jag går och möter varje dag med allt den har att erbjuda. Det är vad det är och det blir vad det blir. Och så blev det. Carpe diem.